Insikter om stress

Jag har tidigare nämnt att jag pluggar i höst, och att jag pluggar 150% samtidigt som jag jobbar 100%. Det har gått väldigt bra faktiskt, jag har hunnit med, förstått och känt att jag lärt mig saker. Under oktober har jag dock varit borta mycket varje helg och jag har haft det rätt fullt upp, så det har inte funnits så mycket tid till något annat än studier. Nu har det börjat komma ikapp mig, att fastän uppgifterna är hanterbara ska man ju hinna med resten av livet också. 
 
Jag har egentligen inte känt mig stressad så som jag trodde att stressad kändes, det har varit andra känslor. Att jag varit så trött, och inte blivit pigg av att sova. Att jag lätt glömt bort saker om något hamnat mellan. Att jag haft närmare till tårar och fler än en gång tyckt att hela idén med fosterställning på golvet låtit fantastiskt för att det är för jobbigt att stå. 
 
Så den här helgen tog jag det lugnt, och slutade helt tänka på att jag hade skoluppgifter. Lekte med tanken på att hoppa av samtliga kurser, eller skjuta upp till nästa termin. Men då kommer den där jättejobbiga tanken att jag kan ju inte vara dålig. Jag måste vara duktig. Det är inte duktigt att hoppa av. Och jag klarar ju av alla kurser, det blev bara för mycket på en gång. Det är ganska jobbigt att acceptera, att jag faktiskt inte kan göra allt jag vill. 
 
Men efter att ha sovit ut, verkligen slappnat av och bara gjort det jag vill.. Tagit lång sovmorgon med min sambo, haft filmkväll med min sambo, långpromenad med min sambo och fått en helkväll utan min sambo. Fått rå om mig själv och haft någon annan som rått om mig. Oj vad jag är en annan människa nu. 
 
Jag vet inte om jag har accepterat att jag misslyckats med mina studier, eller om jag ska försöka komma ikapp men i min egen takt och strunta i deadlines.. Det måste jag fortfarande bestämma. Men jag vet nu hur långt jag kan pressa mig själv, och när jag måste avbryta. 
Tankar | | 3 kommentarer |
Upp